Rapport från VM i Spanien 2008

Artikeln insänd av Ken & Ulla Karlsson


Spanien 2008. Ett nytt VM-äventyr.

Så var det då dags igen, ett nytt VM i guldvaskning. Det har ju blivit lite av årets höjdpunkt för några av oss. Själv har jag hållit på och åkt på dessa evenemang sedan 1987, visserligen missat ett par, men det här blev faktiskt mitt 19:e VM.

Det som störde oss lite detta år, var att arrangörerna lagt tävlingarna redan i juli. Vilket givetvis skapat en hel del missnöje, inte minst hos dem av oss som, av olika anledningar har svårt att komma ifrån mitt i säsongen. En del är mitt i grävsäsongen, andra har sin mest häktiska jobbsäsong, vi i turismbranschen till exempel. Men nu var det bara att gilla läget, även om det för oss blev ett ovanligt kort VM. Och visst märktes det att, en del faktiskt avstod att komma, men de flesta av de som brukar dyka upp, gjorde det även detta år.

Tävlingarna hölls i norra Spanien, i Baskien. Provinsen heter Asturias och den lilla stadens namn är Navelgas. Ett namn som vi svenskar givetvis skrattat gott åt, när vi "tänkt" svenskt. VM arrangemanget hade börjat redan på fredagen den 18:e, men som sagt vi var tvungna att minimera vår tid på plats, vilket innebar att vi först på måndagen påbörjade vår resa. Vi i det här fallet var Jag, Ulla och vår goda vän Ewa-Leena Johansson.

Vi for ner till Skavsta måndag kväll, för en övernattning. Tidigt tisdag morgon flög vi via Stansted, England, ner till Asturias flygplats, straxt utanför Avilés. Väl framme plockades vi upp av en äldre herre, som arrangörerna fixat, för transport till Navelgas. Det blev en 1,5 timmes intressant bilfärd, med en guide som inte talade ett enda ord, annat än spanska. Kul för oss som inte kan mycket mer än att beställa pilsner på spanska. Men som vanligt, om man bara vill förstå, så gör man det. Det visade sig att detta var en mycket vacker del av Spanien, oerhört kuperat och väldigt grönt, faktiskt otroligt grönt. Det fick sin förklaring senare, det hade regnat ovanligt mycket, även i Spanien denna sommar.

Väl framme i Navelgas, visade det sig att det var en väldigt liten stad, ca 600 innevånare. Men stan var vacker, många gamla, speciella byggnader, och framförallt väldigt många restauranger och barer. Tydligen är Navelgas en riktig turistmagnet, dit framförallt de spanska turisterna söker sig, inte minst på vintern, för skidåkning, både på längden och utför. Vi blev avsläppta vid tävlingskontoret, som i sin tur låg ca 100meter från vårt boende. Där fixade vi med betalning för tävlingarna, och direkt dök det upp massor av gamla vänner. Och som vanligt bröt det stora kram o pusskalaset ut, det är ju för alla dessa, galna, goa vänner man fortsätter med detta.

Nåväl, vi måste försöka komma upp på våra rum, innan det var dags för nationsparaden och öppningscermonien av tävlingarna. Arrangörerna hade varit väldigt vänliga, och ordnat med gratis boende för oss i Tävlingskommiten och WGA:s styrelse. Vad vi inte visste var att vi skulle inkvarteras i Harry Potters gamla skola Hogwart. Skämt åsido, men det blev lite av en chock, när vi insåg att här ska vi bo. Visserligen rent å så, men det var kanske inte riktigt den standard vi vanligtvis är vana vid. I varje fall inte tjejerna, vi grabbar som gjort lumpen, vi kände igen oss direkt.
Gemensam toa och dusch hörde till, vilket orsakade en massa roliga , och konstiga situationer. Jag menar, vi var väl så där ca 25-30 pers i vår korridor. Dessutom i en härlig blandning, svenskar, sydafrikaner, italienare osv. Men vi ska inte klaga, vi fick ett eget rum, jag och Ulla. Och till Ewa-Leena fixade de fram ett enkelrum. Å när vi åkte hem kunde vi konstatera att vi visserligen bott lite ovanligt, men på det hela, ganska bra.

Det blev snabba ryck, vi trodde vi skulle hinna få i oss lite mat, men glöm det. Det var dags för Nationsparad, och alla ni som varit med om en sådan, vet vilken tid det tar. En häftig grej, som arrangörerna ordnat, när vi väl kommit fram till arenan, var att varje nation fick gå fram, och upp på ett podie, under sitt lands nationalsång. Som vanligt var det färgglatt bland alla nationer, men frågan är om det inte är Sydafrika som gör skäl för namnet "Rainbownation" som en gång ärkebiskop Desmod Toto gav sitt folk, oj oj vilken färgprakt de stod för.
En föredömligt kort och bra invigning, inte allt för många och långa tal. Tyvärr för den spanska publiken uteblev kronprinsen, som skulle invigt tävlingarna. Det var visst ett ansträngt läge med ETA, som låg bakom detta.

Efter invigningen var det dags för party, mat, dryck och musik. Och så var det varje kväll, säga vad man vill om det spanska folket, men parta det kan dom. Problemet för vissa av oss är ju att det är ju inte frågan om att börja före kl 22-23. Ni ska veta att i stan, så pågick även en gigantisk folkmusikfestival. Detta fick till följd att ljudnivån i stan var något som den svenska arbetslagstiftningen aldrig skulle godkänna.
Då kändes det inte helt fel att bo på "Hogwart" som ändå låg ca 400-500 meter från den stora scenen, där festivalen hölls.

Själv hamnade jag ganska snabbt, redan första kvällen i arbete, vi i tävlingkommitten hade ett långt (klara 00.30) och mycket intensivt möte med arrangörerna. För det visade sig, trots att jag under det senaste året via mail försökt strukturera upp tävlingen, så hade de lyckats missförstå en hel del. Det skulle komma visa sig vara det stora "problemet" under hela tävlingen, just bristen på engelsktalig personal. Oerhört irriterande, att allt måste gå via tolk, framförallt eftersom det endast fanns 2-3 som klarade av engelskan skapligt.

Visa större karta

Onsdag, igång med tävlingarna. Arrangörerna hade valt att köra med "Cumulated time" som utslagningsmetod. Det vill säga, alla vaskade 2 gånger och sedan räknades resultatet samman, för att få fram vilka 120 herrar och 60 damer som skulle gå vidare till kvarts och semifinaler. Samma metod användes i alla klasser. Utom i lagtävlingarna. Trots allt flöt tävlingarna på, utan några större missöden. Men som vanligt, för oss som jobbar och ser vad som händer bakom kulisserna, så visst strular det till sig ibland. På kvällen hölls WGA:s årsmöte, inga större frågeställningar, utan det gamla vanliga snacket om traditionell panna, utslagningsmetoder mm mm. Å så PARTY,PARTY.

Torsdag, tävlingarna rullar på, och jag måste passa på att berömma arrangörerna för en mycket trevlig och genomtänkt tävlingsarena. Inte bara rent praktiskt bra, med ett bra flöde för de tävlande, utan också närheten 15-20 meter till campingplatsen, massor av olika försäljare, med förvånansvärt bra varor. Bland annat mycket fint hantverk. Stora tält för mat o dryck. Men framförallt massor med vackra blomsterarrangemang. På kvällen hölls presentation av VM 2009 i Italien, och sedan bjöd de på PARTY, PARTY.

Fredag, nu börjar det dra ihop sig, kvartsfinaler för herrar, det känns i luften att nu är det allvar. Som ett udda och roligt inslag, så kommer Vesa, han som jobbat som speaker i Tankavaara i alla år in på arenan och frågar om han kan få låna mikrofonen en liten stund. Vi undrar, vad i hela friden är på gång. Det visar sig att han efter förra årets VM i Dawson City, då vi döpte honom till "corky" eller King kork, eftersom han vid minst 3 tillfällen glömde att sätta på korken innan han signalerade klar. Att han har bildat ett "Brotherhood of the Cork", han kommer i fortsättningen utse prinsar i sitt brödraskap.
Han började med att utse 2 stycken direkt, som under tävlingarna glömt att sätta på korken, de lyckliga var Aulis Rosensten och Tapio Valio. Kul grej!!! Å så blev det PA…

Lördag, semifinaler. Själv hade jag känt mig väldigt osäker hittills under tävlingarna. Väldigt konstigt, torrt material med små lerklumpar i. och dessutom Italienskt platt guld, som har en otrevlig vana att flyta ut över kanten, men med försiktig och långsam vaskning hade jag lyckats ta mig vidare. Men nu var det verkligen upp till bevis, hur ska man köra, försiktigt eller ska man köra på? Ja alla frågar alla, för att försöka få en uppfattning om hur man ska agera. Jag kör en medelväg, ganska fort, och plötsligt stämmer det helt otroligt bra, guldet ligger där det ska, bara att plocka upp, perfekt. Vinner min semi, bra för självförtroendet. Under lördagen, får vi vara med om ytterligare en överraskning. Vår goda vän från Sydafrika Eugene Swanipool har gift sig under sommaren, men nu tänker han och hans Jenny, göra om det tillsammans med oss vaskare. Jag och Ulla får den stora äran att agera bröllopsvittnen. Och givetvis är det King of Cork, Vesa som agerar präst, han får verkligen till det, skådespelare som han är. Å så var det dags för den officiella arrangörs middagen, alltså PARTY,PARTY.

Söndag, den stora finaldagen, nu skall mästarna och mästarinnorna utses. Nu känns det verkligen i luften, alla ansikten, åtminstone på dem som tagit sig vidare till finalerna, ser lite blekare och spändare ut idag. Dagen flyter på utan några större missöden, tyvärr så flöt även mitt guld idag, i herr finalen, kändes allt riktigt bra, precis som i semi, men inte fan fanns dom där alla kornen, några hade behagat försvinna över kanten. Men som dom säger i Australien "shit happens", som tur är har man lärt sig en sak med åren, det är många som känner sig manade , men bara några få som kan lyckas. Nej, det är bara att glädjas med de som vinner, och tänka att det kan vara min tur nästa gång. Och jag ska inte klaga, jag har ju fått min beskärda del av kakan. Behövde inte åka hem från det här VM heller utan medalj. Tillsammans med Ulla, Pirjo, Jokke och Anita bildade vi 5-mannalaget Scandinavia United, och det blev en silvermedalj, inte fy skam. Det var andra gången vi körde med det laget, och vi har lyckats ta 2 silver, så vi har döpt om oss till Scandinavia United Forever.

Dessa 2 silvermedaljer blev tyvärr de enda svenska medaljerna vid detta VM, skralt kan tyckas. Men det bara att konstatera, det blir bara hårdare och tuffare motstånd för varje år. Prisutdelning med Nationalsånger, äntligen, andra gången i historien. Det gör hela avslutningen så mycket mer officiell och tar fram massor av känslor. Härligt.
Å så var det dags för ett riktigt PARTY, faktiskt det bästa på hela veckan.

Måndag, nytt kram o pusskalas, alltid lika tråkigt, men ett år går fort. För vi ses väl i Biella, Italien 2009. Det ska i varje fall mycket till för att inte vi är där.

HaDe bra, Hälsningar från Ken & Ulla