Resan till Dawson City

Artikeln insänd av Ken Karlsson


Yukon Territory 2007

Gold! Gold! Gold! The streets are paved with gold. Ja det var ju ungefär så de skrek, de första guldgrävarna som kom ner med ångaren Excelsior, till Seattle från Dawson City.
Allt detta enligt tidningen The Seattle Post-Intellingercers löpsedlar, lördagen den 17 Juli 1897. Det var 68 lyckliga guldgrävare, som befunnit sig på rätt plats vid rätt tillfälle, och värdet på det guld de hade med sig ner till Seattle var fantastiska 700.000 USD.
Detta startade en av de största och mest fantastiska guldrusher någonsin, man uppskattar att minst 100.000 människor startade resan till Klondike, alla med siktet inställt på att bli oerhört rika. Ca 35.000 av dem kom fram, och bara en bråkdel blev ens i närheten av rika.
För att börja från början, ja då får vi gå tillbaka 11 månader. Det var den 17 Augusti 1896 som George Carmack, Tagish Charley och Skookum Jim fann guld i Rabbit Creek, senare Bonanza Creek. Det sägs att de egentligen var mest intresserade av fiske och jakt, och att de, efter att ha skjutit en älg, som de styckat, gick ner till bäcken för att tvätta sig. Och det var då som de fann guldet, vem vet, det kanske var så det gick till.

Hur som helst, nu skulle vi tillbaka dit igen, till Klondike. Och visst kändes det, det pirrade lite extra i magen när vi satte oss i bilen och drog upp till Arlanda, för en övernattning på IBIS innan vi tidigt torsdag morgon 16 Augusti skulle flyga över till Whitehorse via London och Vancover. Vi hade ju varit i Dawson City redan 1996, vid 100års firandet av guldrushen och VM i guldvaskning. Och, visst var det VM igen, som drog oss dit. Med de fantastiska minnen vi hade från den resan i bagaget, var jag faktisk lite orolig för att denna resa kanske skulle bli en flopp. Jag brukar säga, att man ska inte åka till samma ställe 2 gånger, framförallt inte om den första resan var riktigt bra, det blir alltid svårt att leva upp till den första då. Men ack så fel jag hade i mina misstankar, ojojoj, vilken resa vi fick.

Efter en relativt bekymmersfri överresa, lite strul i Vancover med bagage, och snävt om tid, så landade vi i Whitehorse torsdag kväll. Och ni ska veta, att så lite planerande som vi gjort inför denna resa, ja det har vi aldrig tidigare gjort. Det enda vi med säkerhet visste, var att vi skulle stanna i 4 veckor. Vi hade varken boende eller transporter ordnade, men vår kompis David Millar och hans hustru Lorraine hade sagt, kom över, det löser sig med resten. Och visst gjorde det, det.

Lorraine väntade på oss, på flygplatsen i Whitehorse. Vi gjorde en liten rundtur i stan, som verkligen hade växt en hel del sedan vi var här 96. Efter en god middag, åkte vi hem till deras villa i en av förorterna. Whitehorse är en mycket konstig stad, den är otroligt utsträckt ytmässigt, faktiskt flera mil från ena sidan till den andra. Å ändå bor det inte mer än ca 21-22 tusen pers i stan.

Väl hemma tog 30 timmars resande ut sin rätt, det dröjde inte länge innan vi sov sött. Utvilade och med en typisk Kanadensisk frukost i magen, det vill säga, bacon, ägg och pannkakor med lönnsirap, allt nedsköljt med massor av kaffe, ja då var vi redo för resan upp till Klondike. Vi skulle bo hos David och Lorraine ute på Goldbottom Creek, den klassiska claimen, som varit i familjens ägo sedan 60-talet.

Jag hade talat med David kvällen före, han var kvar uppe på inmutningen, och enligt honom skulle jag köra, låt för guds skull inte Lorraine köra sa han, det tar alldeles för lång tid. Vet inte vad som låg bakom detta, men klart jag körde. Minnesbilden av vägen upp till Dawson, Klondike Highway, var att det var en otroligt vacker väg. Men jag måste säga att den här gången upplevde vi vägen som ganska tråkig, frånsett vissa partier, med vackra vyer. Å det är klart, man passerar ju en del klassiska platser som tex Five Finger Rapids.

Vad vi dock fick uppleva denna gång, precis som 96, var den mest fantastiska Chefs Sallad som finns på denna jord. Och detta i den lilla hålan Carmacks, en av de 3 byarna som finns efter de 530km upp till Dawson. Salladen var precis så bra som vi kom ihåg, otroligt.

Vi fortsatte vår resa, ivrigt spejande efter att få se björn, något vi tyvärr missade under vår resa hit 96. Men inte tusan såg vi skymten av björn nu heller, stor besvikelse. Nåja vi hade ju 4 veckor på oss, så enligt Lorraine borde vi absolut hinna med det. Skönt, hon borde ju veta. Resan upp tog 6 timmar, och med 2 stopp, var det tydligen godkänt. Vi for direkt ut till Goldbottom, där väntade David, familjens trillingar Justin, Andrea och Rachel, Davids syster Deborah och mamma Rona, samt Karin och Frank, ett Tyskt par som kommit hit för att jobba och bo här över sommaren. Dessutom ingår Sylvain och Red i familjen Millars arbetsstyrka som anställda. Å så, förståss, "The crazy pudel" Oram, familjens hund och katten Lucky.

Vi inkvarterades i en kanonmysig liten timmerstuga, detta skulle bli vårt hem under 3 veckor här uppe. Ingen lyx, men skön säng, gasspis och en braskamin av historiskt snitt, vad mer kan man begära. Man riktigt kände historiens vingslag, och för mig som älskar historiken från Klondike, kändes det här nästan overkligt. Tänk att vi skulle få bo här, på en av de mest klassiska platserna i guldgrävarhistorien, Goldbottom Creek!!!!! Platsen ligger precis där Goldbottom Creek och Hunkers Creek rinner samman och här finns det enda kvarvarande "Roadhouset" i hela Klondike, bara det värt ett besök. Tänk, att här i Goldbottom bodde i slutet av 1800-talet över 5000pers. Det var en liten stad, med egen skola, bageri, tandläkare, ja allt som behövdes, fanns där.

När jag frågade David, hur stor är inmutningen, fick jag en första lektion i guldgrävandets historik, och det skulle bli många fler under denna tid. En inmutning eller claim är nästan alltid 2000 gånger 500 fot, vilket är maxmåtten, det vill säga ca 600 gånger 150 meter. Så har måtten varit sedan guldrushens dagar, och de gäller ännu. Priset är endast 10 dollar, också en kvarleva från förr, men sen kommer det till avgifter för mängden bearbetat material, vattenrätter, miljöavgifter med mera. Allt detta sammantaget, innebär givetvis att det måste bearbetas enorma mängder material, för att de ska få lönsamhet på sina claimer. Och visst finns det massor av guld kvar här i Klondike, men många gånger jobbar de i områden som redan bearbetats både 2och 3 gånger tidigare. Men jag kan redan nu erkänna, så mycket guld som jag fick se vid denna vistelse, ja det kommer jag nog aldrig i hela mitt liv få se igen. Det bästa av allt, vi fick med oss en hel del hem. Ett stort tack, till David som inte bara tillät oss att vaska fritt på sina claimer, utan även tog oss med till flera kompisars. Mer om detta längre fram.

På tal om claimer, så visade det sig att David totalt hade 76st, de flesta låg på "rad" efter Hunkers och Goldbottom, detta för att, ha olika alternativ, men givetvis också för att hålla andra borta. För enligt vad vi hört, så är detta område ett av de rikaste i hela Klondike. Jag kommer ihåg att David vid något tillfälle nämnt att hans far, som mest producerade ca 30 ounce om dagen !!!

Den första helgen gick åt till att bekanta sig med "Familjen Millars"och omgivningarna. Det visade sig att Davids syster Deborah och hans mamma Rona, som direkt gjorde klart för oss, att vi skulle tilltala henne "Mum" båda jobbade med den turistiska delen av företaget. De tar emot grupper och enskilda turister, för både guldvaskning och gruvturer, samt övernattning. Gruvturen kördes till en av de claimer som bearbetades för tillfället. Vi var även in till Dawson för att träffa alla i VM organisationen, och för att göra en första inspektion av tävlingsarenan. Den nya arenan visade sig ligga mitt i city, bredvid ishockeyhallen och Diamond Tooth Gerties. Ett perfekt läge med alla hotell och barer runt hörnet.

Vi fick genast tillgång till en egen bil, en sån där som man klättrar in i, en GMC Suburban. Jösses vad det mullrade när man vred på nyckeln, V8 och automat. Vilken typ av drivmedel ska jag fylla i, frågade jag David? Du vill inte fylla den där säger han. Va då? Va menar han? Den drar någonstans mellan 2-3 liter milen , så bry dig inte om att tanka, det gör jag kontrar David. Tack, Tack Det är ca 35km från Goldbottom in till Dawson, och den vägen är inte alltid det vi normalt kallar väg, man förstår varför alla kör någon typ av jeep eller liknande. Däremot är vägen väldigt bred, detta för att man ska kunna möta tex en Bulldozer mitt i en kurva utan problem. Min första färd in till stan tog 30 minuter, och det var då som Art och Noreen Sailor kom ifatt mig och Ulla, strax innan vi kom ut på Klondike Highway. De trodde inte sina ögon, dom hade kommit ifatt David Millar, något som enligt honom själv, måste ha varit en stor chock för dem, då han är känd för att vara en av de snabbaste förarna efter denna väg (17 minuter in till stan). Men de fick sig ett gott skratt när de insåg, vem som satt bakom ratten. Kan väl meddela att efter 3 veckor, så körde jag på 20 minuter, jösses vilka kul bilar att köra!!!

Ute på Goldbottom började våra grannar dyka upp, det blev en sorts internationell samlingspunkt, så här dagarna innan VM skulle dra igång. Det var Holländare, en hel grupp från Polen, Tyskar, Österrikare, en del bodde, som vi i stuga andra i tält. Det var då frågan dök upp, finns det björn i närheten? Visst gör det, sa David, som för några veckor sedan var tvungen att skjuta en svartbjörn som blev för närgången. Detta fick till följd att konservburkar snabbt hängdes upp kring tälten, och vi blev mycket noga med att städa upp efter oss, när vi grillat på kvällarna.

Det där med grillat, ja det är en historia för sig. Som sagt, det blev långa kvällar ute på Goldbottom, med massor av goda vänner, god mat o dryck. Och vilket kött, ojojoj, inte bara gott, utan vilka bitar, en normal portion i Kanada är tydligen nånstans mellan 500-700 gram. Själv blev jag totalt frälst i gasolgrillar, jag som alltid fnyst åt sånt förut. Nu har jag insett, vad skönt att bara tända, å så köra igång, inget kladd med kol o tändvätska. Det första jag gjorde när vi kom hem, var att slänga vår gamla kolgrill, och till våren ska det investeras i en gasolgrill. När det gällde dryck, så hittade Ulla en ny favorit grapecider, själv hade jag fullt upp med att tacka nej till all Polsk vodka och konjak, som det bjöds friskt på hela tiden. Men den inhemska ölen Yukon Gold var inte helt fel, passade perfekt till grillat.

Så var det dags för tävlingsveckan, allt började, som vanligt med parad och öppningsceremonier, och detta redan på måndagen. När vi, efter en förhållandevis kort parad anlände till tävlingsarenan, kommer David springande med andan i halsen, det är kris Ken, vår president Vince Thurketlle har inte dykt upp ännu. Och det behövs någon från WGA:s styrelse som hissar den internationella WGA flaggan. Det är lugnt säger jag, Esko Orava finns ju här, han är kassör i WGA, och sitter med i styrelsen, ta honom. OK, bra säger David och andas ut. Men det dröjer inte många minuter innan han kommer igen, Esko hissar flaggan, men han vägrar att hålla öppningstalet. Ja,ha, vad göra, kan du hålla talet, undrar David. Det var väl inte riktigt vad jag hade räknat med, att behöva göra, men å andra sidan, någon måste göra det. Det var bara att hålla god min, knalla in bland potentaterna, det vill säga kulturministern, turistministern, borgmästaren och en Finsk minister av något slag, alla med väl förberedda skrivna tal, och köra ett improviserat välkomst och invigningstal.

Tisdagen körde vi igång med tävlandet, det började med lite latjotävlingar, allt för att de som ville, skulle få en chans att känna på materialet. Ett problem som dykt upp, var att materialet innehöll en del naturligt guld, inte så konstigt i dessa trakter. David förklarade att man rännat materialet ett antal gånger, allt för att få bort allt "naturguld", men det var bara att konstatera, det fanns kvar en del. Ett annat "problem" var att David konstruerat ett helt nytt system för utslagning från heaten, det han kallade "second chance". När vi satte oss ner, för att titta på hur det skulle fungera, insåg jag ganska snart att det skulle bli oerhört svårt att få det att fungera, och framförallt att förklara för de tävlande. Jag, David, Ulla och Lorraine satte oss ner och diskuterade igenom situationen, och det resulterade, efter en hel del räknande fram och tillbaka i det sk Karlsson-Millar "Lucky Looser" systemet. Vilket innebar att alla fick minst 2 chanser att ta sig vidare till kvartsfinalerna, och därefter kördes även en B-turnering för de som blivit utslagna.

Tävlandet rullade på planenligt, och utan större besvär, det vaskades även en speciell tävling. Ett gäng vaskare från delstaten Brittish Columbia höll i en egen tävling, med helt egna regler och med små plåtpannor, kul inslag i det annars så styrda regelverket vi har. På kvällarna var det olika evenemang, arrangörernas kväll, Spaniens bjudkväll inför 2008års VM, med mera. Fördelen med en ort som Dawson City som tävlingsort är ju att utbudet av nöjen är enormt, och i en miljö som vi guldvaskare avgudar.

WGA:s årsmöte blev som vanligt en seg och långdragen historia, som ni säkert kommer få rapporter ifrån på annat sätt, så den tänker jag inte ägna så mycket tid här. Det är bara att inse, att vi behöver hålla kontakten bättre inom WGA:s representanter och styrelse, så vi slipper ägna årsmötet åt frågor kring kepsar och T-shirts. Kan väl ändå nämna att VM 2011 kommer gå av stapeln i Zlotoryja, Polen. Samma stad som 2000.

Åter till tävlandet, fredag morgon, när Ulla och jag kommer till arenan, möts vi av Leah, en av tjejerna i VM organisationen. Hon undrar om vi kan hjälpa henne, Discovery Chanel kommer på söndag under finalerna för att göra en dokumentär om tävlingsvaskning. De vill följa ett par som kan tala engelska, är potentiella vinnare och gärna har guldvaskning som sitt levebröd. OK säger vi, och tar oss en funderare på kvällen när vi kommit hem till Goldbottom, och efter lite grubbel, har vi några par vi kan föreslå. Men det visar sig, när vi kommer in på lördagen, att arrangörerna redan beslutat att det blir mig och Ulla som Discovery ska följa. Kul tycker vi, men fan nu blir man väl nervös för det. Ha ett filmteam hängande i hasorna hela dan.
Söndag, finaldag, det har gått bra så här långt, vi är i final i samtliga klasser vi ställt upp i, sånär som på att Ulla missat finalen i "klassisk panna". Å andra sidan verkar hon inte speciellt ledsen för det. När vi anländer tävlingsarenan på morgonen, möts vi av filmteamet från Discovery, 2 trevliga grabbar, som verkar kunna sin sak. Vi går runt lite med dem för att visa dem hur tävlandet går till, och även för att visa dem hur och var de kan filma, utan att störa de tävlande för mycket. Tävlandet kör igång, och för första gången på hela veckan, blir vi helt befriade från tjänstgöring, utan vi kan helt och hållet koncentrera oss på vaskandet. När det blir dags för 2-mannalag, då märker vi av att det kommer bli svårt med just koncentrationen, vi som normalt brukar vilja vara lite för oss själva, får nu filmteamet efter oss, med intervjuer inför heatet, ganska närgånget under, och nya intervjuer direkt efter. Minst sagt ovant, och ganska irriterande. Men har man sig i leken gett, eller vad det nu heter. Det visar sig att vi missat rejält i 2-manna, 2 missade korn.

Visa större karta

Nu får vi skärpa oss, dags för 3-mannalag, lag Guld & Äventyr har ju en viss press på sig, med 3 guld, 1 silver och 1 brons är vi ju i särklass det mest framgångsrika 3-mannalaget i historien. Och visst kunde vi skärpa oss, tillsammans med Stig S blev det en ny silvermedalj. I "Klassisk panna" körde jag en riktig rövare, jag skakade och skrapade bort det övre lagret, oerhört fort gick det och hej å hå ett och annat korn följde visst med, so what!!! Herrfinal, äntligen fick man vara för sig själv en stund, jag smet helt enkelt ifrån filmteamet. Jag gick en sväng bort från alltihopa, och bara koncentrerade mig, jag hade taktiken klar, i jokertävlingen några dagar tidigare, hade jag blivit 2a, slagen av Veikko Keränen med 2 sekunder, 1,18 mot 1,16. Det tänkte jag inte bli igen, snabbt ska det gå, det hade jag klart för mig, jag tänker inte få stryk med 1-2 sekunder, utan då chansar jag hellre och kör på gränsen, går det så går det. Jag höll mig till planen, var först klar, men, "shit happens" tappade 3 korn. Än en gång visade Veikko, att han är världens just nu klart bäste guldvaskare, stort grattis. Men se upp, i Spanien.

Damfinal, tror aldrig jag sett Ulla så koncentrerad, hon tog också och försvann en stund. Och som vanligt var det 10 gånger värre att stå där på sidan om och se på. Ulla hade en annan taktik, kör i din fart och stressa inte. Marjatta Kannisto var klar långt före alla andra, Ulla därnäst, exakt samtidigt som en finska, och så Pirjo, och en slovenska 1-2 sekunder efter. Oj oj oj va jämt, tur att allt videofilmas.

Det är nu den stora väntan börjar, alla resultat kommer upp, utom damernas. 1 timme går, 1,5, och nu börjar vissa damer bli vita av oro, och spänning. Vad är det för problem, finnarna är fram och gratulerar Ulla, men hon slår ifrån sig, vill inte ta ut något i förskott. Vi har fått reda på att Marjatta som var först, hon hade tappat minst 6 korn, hon hade bara 5 och Ulla hade 11. Ulla ber mig att gå och kolla vad det är som är fel, men jag vill inte gå in i sekretarieatsvagnen. Då kommer David ut och säger, vi måste nog köra om mellan 2 damer, vi kan inte ens på videon avgöra vem som är först klar. Inte en chans säger jag, då får ni dela ut 2 guld. Vi kan inte begära att de efter 2 timmars väntan ska vaska om. David går in i vagnen, men nu dröjer det bara ett par minuter innan han kommer ut, herre gud, säger han, hur har vi kunnat missa det, vi har suttit och tittat på Ulla och en finska, som blev klara exakt samtidigt, det är ju bara det att finskan har tappat ett korn. ULLA är världsmästare!!!!!!!! Nu släppte all spänning och tårarna bara rann, som tur är hade jag en flaska champagne på kylning.
Äntligen, fick Ulla sin guldmedalj individuellt, efter 3 silver och 1 brons var det hennes tur, och det mest fantastiska var att det tyckte även hennes värsta konkurrenter. Alla var fram och gratulerade.

Nu dök grabbarna från Discovery upp igen, fler intervjuer. Det slutade faktiskt med att vi fick be om ursäkt, vi hade 20 minuter på oss att duscha och fräscha till oss före banketten och prisutdelningen. Det blev en helt fantastisk kväll, med mycket glädje och många tårar, och en barrunda som inte gick av för hackor, Ulla bars av några stora starka finska grabbar från krog till krog.

Måndag morgon, inte dumt att vakna upp med en världsmästarinna bredvid sig i sängen. Idag kommer Jokke och Pirjo, vi har ett besök hos Sailors inbokat. När de kommer drar vi direkt till Art och Noreen, för lunch och guidad visning av deras verksamhet. De har en helt intakt dredge på sina ägor, närmare bestämt no 11, den minsta dredge i drift någonsin i Klondike. Den var i drift till 1963-64, och ligger där , som om den lämnats igår. Vilken lycka för oss grabbar att få krypa och kolla in alla tekniska finesser, otroligt att dessa stora flytande guldgrävarmaskiner kunde skötas av endast 3 man!!! Vi fick även chansen att se Sailors nya "Plant" så kallar de själva anrikningsverket. De hade precis flyttat till en ny grävplats, faktiskt samma dag. Så det var med viss nyfikenhet, även för Art och Noreen, som de bad grabbarna att dra av vattnet, för att låta oss få kika ner i rännorna. Och det var inte bara vi som fick stora ögon, även vårt värdpar såg mer än nöjda ut. Art erkände faktiskt till mig att de var förvånade, det var tydligen ovanligt mycket, men framförallt ovanligt stort guld på den nya platsen. Kul att vi fick vara med en sådan dag. Vi tackade för oss, och drog ner till Goldbottom igen. Jokke och Pirjo stannade över natten, och vi hade en trevlig kväll tillsammans.

Ulla och jag stannade hos David i 1 ½ vecka till, och vi hade den mest fantastiska tid någonsin, vi for runt och hälsade på olika grannar till David, fick vaska på flera av de platser som man bara har drömt om tidigare. Bland annat Last Chance Creek, ett biflöde till Hunkers Creek, där bland annat en svensk vid namn Peter Eriksson haft en klassisk claim, jag tror att en del av er som varit i Klondike hälsat på Peter. Det som var speciellt med Peter Erikssons claim, var att han bara ägde 1. Men enligt David måste det ha varit en av Klondikes rikaste, för svensken levde gott på den i många år. Och det ryktas om att vid ett tillfälle vaskade Peter fram 6 ounce i en enda panna!!! Och att det fortfarande fanns gott om guld i Last Chance Creek, det kan vi intyga, vi var där med Sam, Esther, Jokke och några till en dag och grävde. Och vi hade grymt med guld i varje panna.

Men av alla imponerande placer miners vi besökte, så gjorde nog Tony Beasts störst intryck på oss. Vi åkte dit en kväll redan under VM veckan, vi var ett helt gäng, på ca 15 pers. David hade försökt förklara för mig hur stor verksamhet Tony hade, men inte hade jag fattat. Men jag kan ju säga så här, när vi kom upp, och började närma oss, så fanns en plan, stor som 2-3 fotbollsplaner, full med grävare, bulldozers, caterpillrar mm mm, och det var bara reservdelslagret. Tony har ca 20 anställda, kör verksamheten 4-4,5 månader, och då 24 timmar om dygnet. Han håller på att hyvla ner ett helt berg, när jag frågade hur länge det skulle ta, fick jag till svar ca 15år. Dessutom hade han en till verksamhet i Indian River. Tänk vad en kille som gått 2 år i skola hemma i Holland, kan åstadkomma i detta guldets land. En otroligt trevlig kille, som tog sig all tid i världen för oss. Den roligaste kommentaren, var från Jokke Korhonen och Vasant Mäkinen, båda med rätt så häftiga inmutningar hemma i Finland. De stod där med stora ögon, vände sig till mig, å sa, jösses va små vi känner oss helt plötsligt. Ja vad ska jag säga, vi med våra spadar och hackor uppe i Karuoja, snacka om å känna sig liten.

Så här fortgick våra dagar, guld, guld och åter guld. Under VM veckan talade alla om Chicken Alaska, alltså de som kommit den vägen, från Fairbanks eller Anchorage, via Top of the World Highway. Chicken var tydligen något alldeles extra, det måste vi se.
Vi tog färjan över Yukon floden och drog iväg, det var inte mer än ca 17 svenska mil dit, så det borde inte ta mer än 2 timmar trodde vi. Det visade sig dock rätt snart att vägen var kanske inte i det skick vi trott, och dessutom tog gränspassagen lite tid. För att komma in i Alaska, USA var vi tvungna att fylla i visumpapper, och så kostar det 14 dollar säger den barske tulltjänstemannen. Jaha, går det bra med Kanada dollar frågar jag? Nej här duger det bara med US dollar får jag till svar. Där försvann den trippen till Chicken hann jag tänka, men då skrattar den barske till, och säger, då får väl US Homeland Security Department den stora äran att bjuda på vistelsen i USA. Häftigt!!!

Vi drog vidare till Chicken, och fick oss ett gott skratt, har vi åkt i 4 timmar för det här, snacka om håla, det här måste vara hålornas håla. Men en rejäl gammal dredge, och turistvaskning det hade dom. Vi hittade Larsson och Lundgrens husbilar, men dom var tydligen ute och vaskade någonstans, dom hade också besökt oss ute på Goldbottom. Hoppas att de hittade den där stora som vi talat om, det gick tydligen att hitta skapliga nuggets här i trakten också. Vi åt en god lunch, och sen drog vi hem, Nej förresten vi hann tala med en trevlig dam i en av restaurangerna, de hade turistvaskning, och hon blev intresserad, när hon hörde att även vi sysslade med sådant. Så vi bytte visitkort och lovade att lägga ut varandras webbadresser på respektive hemsidor. Tänk hur de kan spridas?

En dag tog vi även och åkte upp efter Dempster Highway, alltså upp mot Inuvik. Men ända dit upp är det ca 750 km, så vi nöjde oss med ca 200 km upp till Tombstone Territorial Park. En helt fantastisk resa, nu hade höstfärgerna satt in på allvar, det var som att resa i ett enda stort vykort. Tur att vi hade både kamera och videokamera med oss. Men trots att vi nu åkt åtskilliga mil i ett av världens björn tätaste områden, så inte f-n hade vi sett någon nalle, skulle vi få åka hem ytterligare en gång utan björnkontakt?

Vi hade haft björn in på knutarna vid stugan, missat björn med några sekunder en dag, när jag körde en turisttur med Deborah, och det verkade som om alla hade sett björn, utom vi. Det hade till och med varit en Grizzlyhona med ungar efter Hunkersvägen en dag, vilket inte är så vanligt. Nåja vi får väl nöja oss med älgar och ekorrar.

En av de sista dagarna, så får jag vara med om en kul grej, det var dags att "bryta rännan" som vi säger, det vill säga "clean up" Flera dagars grävande, i Davids fall ofta 8-10 dagar innan det är dags att se om det varit lönande eller inte. Vi rensade och sköljde rännorna, totalt ca 20st, 10 liters hinkar med koncentrat, som vi körde ner till Goldbottom för cleanup maskinen, en genial maskin som snabbt och effektivt vaskar igen materialet. Detta gör handvaskningen till en mycket enkel sak, som går snabbt. Sen igång med gasolvärmaren, nu skulle det smältas och gjutas guldtackor. Först plockas givetvis nuggets undan, de säljs som smycken eller rånuggets. Själva smältningen var en häftig upplevelse, med flussmaterial, för att förenkla smältningen, å så hälla över i gjutblock, svalna och knacka ur. Att sedan få ta upp tackan i handen och känna tyngden, vilken känsla.
Så var det då dags att ge sig av ner till Whitehorse, efter 3 otroliga veckor, och inte en björn hade vi sett, men skam den som ger sig. För kan ni tänka er, helt plötsligt så står den där, mitt i vägen, vår första svartbjörn. Va liten den såg ut, men det är nog som man säger, missta er inte på storleken, den kan lätt döda en människa om den vill. Jag hann filma den, tur. Det var David som körde, så nu tog inte resan mer än 4 timmar, 530 km, puh, jag börjar förstå varför han och Tony, kallas för "the F1 drivers of Hunkers road"

Vi stannade 5 nätter i Whitehorse, och hann med en hel del även där, shopping, ett besök på McBride museét, som verkligen hade blivit mycket sämre sedan 96. Däremot var besöket på Beringia museét en stor överraskning, det var verkligen en upplevelse, ett museum som visar upp mammutar, sabeltandade tigrar och berättar historien om Beringia eller som vi säger Bering. Ett område, som tack vare ett så torrt klimat, inte blev täckt av inlandsis vid de senaste istiderna. Utan hade ett rikt djurliv. Vilket visar sig idag, när man vid grävandet efter guld, ständigt hittar rester efter framförallt Mammutar, betar , skallar och ibland även i stort sett hela kroppar. Fick själv en del bitar av Mammutbete av Art Sailor, redan 96.

En sista utflykt hann vi med, ner till Skagway, Alaska. Vi tog bussen från Whitehorse ner till Fraser, där skulle vi gå på det legendariska tåget White Pass & Yukon Route, och fortsätta ner till Skagway. Normalt åker man från Carcross, men det myckna regnandet under sommaren, hade underminerat rälsbankarna på vissa ställen, så man tordes inte gå ända upp till Carcross. Tyvärr, så var inte vädret det bästa, men så småningom, när vi kom ner lite i höjd över havet, så klarna det upp. Det var en häftig upplevelse, som verkligen kan rekommenderas, och gillar man gamla tåg, ja då är det ett måste. Däremot kan väl sägas att har man svårt för höga höjder, i kombination med skakig räls, avstå, eller blunda. Och tro det eller ej, helt plötsligt hade vi en Grizzly på spåret, otroligt. Hann tyvärr inte filma den, synd.

Skagway, var en trevlig liten stad, givetvis oerhört turistisk, men det är klart under högsäsong kommer det in 6-8 stora kryssningsfartyg dagligen, så det är kanske inte är så konstigt. Vi hade dock tur, just idag inte ett enda fartyg, ganska lugnt med andra ord.
Vi började med att gå på bordell, ja det är inte som ni tror, utan den gamla bordellen the Red Onion Saloon, fungerar idag som en trevlig restaurang. Sen hann vi besöka några av stans 76 juvelerare, och andra butiker innan det var dags att ta bussen hemåt igen. Vår busschaufför var en otroligt påläst man, han kunde massor om guldruschens historik och även mycket om natur och djurlivet, och kan ni tänka, svartbjörn igen, den satt snällt kvar i bärsnåret, och lät sig snällt filmas.

Nästa morgon var det dags att ta farväl av Lorraine och trillingarna, David hade åkt upp till Goldbottom igen, han gräver så länge som vädret tillåter, och i år blev det ända till slutet av September. Med en tår i ögat, undrade Lorraine, ni kommer väl tillbaka till oss igen, och det var inte svårt att lova, att få uppleva Klondike på detta sättet, med sådana vänner som Millars, ja då vill man tillbaka, så fort som möjligt.

Detta var några lösryckta tankar kring vår resa till Yukon hösten 2007, det finns massor mer att berätta, men det kan vi väl ta någon gång, när vi sitter runt lägerelden.
Hoppas att ni får en bra och trevlig vinter, samla krafterna, och så ses vi någonstans, med vaskpannan i handen till sommaren.

Mvh, Ken Karlsson.